Tankar både bra och dåliga!
Jag bara tänker vaknar med huvudvärk för jag inte kan sova tillräckligt bra. spelar ingen roll hur länge jag får sova.
inget spelar någon roll längre känns det som. jag vill bara reda ut detta jag orkar inte. jag vet att lena ochm icke har rätt med allt dom sa men kan endå inte kan inte. det kryper i mig.
när jag frågar purjo om han ska ringa så fräste han av mig totalt och sa det blir jobbigare att ringa om du tjatar eller är sur. jag är för fan inte sur jag är ihålig. jag vågar nästan inte bli glad av barnens leenden och kramarna. för vet att om detta bråk inte löser sig kommer jag på ett eller annat sätt lämna barnen. för jag förstör ju bara relationen med åke. de ska inte behöva ha en mamma som gråter hejdlöst åt vissa saker och som inte orkar med att leka och busa.
enda posetiva idag är att jag köpte sommar kläder till mina pojkar. söta fem myror är fler än fyra elefanter på lindex. dom fick 2 plagg var. hadde inte råd med mera idag. får lbi när barnbidraget kommer.
på fredag klipper jag och teo oss. ska bli både kul och jobbigt. jobbigt med förändring men det är kanske vad jag just behöver ha.
vet purjo att du älskar mig men det visar man inte på det sättet du är på nu.
intei min värld endå.
vet inte om det är vanligt i hans släkt att fräsa och säga saker sen gömma sig i en bok.
dagarna går men ingen ringer och säger ja på osat. om ingen mera ringer och säger jag så ringer jag till dom 4 som sakt ja och ställer in skiten.
inut i mig känns som såriga kanter som små blöder. jag orkar inte få dom lagade. trodde man som par i en relation hjälpte varandra läka. men mina sår blir större och större. snart kommer jag inte hitta några ändar att täta ihop. vad gör jag den dagen. ingen verkar förstå. ingen verkar vilja hjälpa mig. mamma säger bara älta inte lisa samma säger lena och micke. blir messt sur då på mamma. mamma som lärde mig kämpa, hitta lösningar, få rättvisa. vet inte vad jag gör fel. ska tydlgien vara tyst och bara ta och ta. men vart tyst 1 år nu jag orkar inte bära detta längre. räcker med det andra som hände i höst. som jag vill påbörja läkningen. får ta den efter denna kamp. som just nu verkar bli olöst. så får leva med mina oslikade sår tills den dagen jag ger upp eller blir skonad denna smärta.
inget spelar någon roll längre känns det som. jag vill bara reda ut detta jag orkar inte. jag vet att lena ochm icke har rätt med allt dom sa men kan endå inte kan inte. det kryper i mig.
när jag frågar purjo om han ska ringa så fräste han av mig totalt och sa det blir jobbigare att ringa om du tjatar eller är sur. jag är för fan inte sur jag är ihålig. jag vågar nästan inte bli glad av barnens leenden och kramarna. för vet att om detta bråk inte löser sig kommer jag på ett eller annat sätt lämna barnen. för jag förstör ju bara relationen med åke. de ska inte behöva ha en mamma som gråter hejdlöst åt vissa saker och som inte orkar med att leka och busa.
enda posetiva idag är att jag köpte sommar kläder till mina pojkar. söta fem myror är fler än fyra elefanter på lindex. dom fick 2 plagg var. hadde inte råd med mera idag. får lbi när barnbidraget kommer.
på fredag klipper jag och teo oss. ska bli både kul och jobbigt. jobbigt med förändring men det är kanske vad jag just behöver ha.
vet purjo att du älskar mig men det visar man inte på det sättet du är på nu.
intei min värld endå.
vet inte om det är vanligt i hans släkt att fräsa och säga saker sen gömma sig i en bok.
dagarna går men ingen ringer och säger ja på osat. om ingen mera ringer och säger jag så ringer jag till dom 4 som sakt ja och ställer in skiten.
inut i mig känns som såriga kanter som små blöder. jag orkar inte få dom lagade. trodde man som par i en relation hjälpte varandra läka. men mina sår blir större och större. snart kommer jag inte hitta några ändar att täta ihop. vad gör jag den dagen. ingen verkar förstå. ingen verkar vilja hjälpa mig. mamma säger bara älta inte lisa samma säger lena och micke. blir messt sur då på mamma. mamma som lärde mig kämpa, hitta lösningar, få rättvisa. vet inte vad jag gör fel. ska tydlgien vara tyst och bara ta och ta. men vart tyst 1 år nu jag orkar inte bära detta längre. räcker med det andra som hände i höst. som jag vill påbörja läkningen. får ta den efter denna kamp. som just nu verkar bli olöst. så får leva med mina oslikade sår tills den dagen jag ger upp eller blir skonad denna smärta.
Kommentarer
Trackback
