agusti är kommen

tankarna snyrrar. dom kör bergoch dalbana. börjar alvarligt tro att ödet är en kista i marken och sårade folk.

jagh ar insett att jag måste bearbeta min barndom för är hål och skador där osm en för perfekt person orsakat men som blundar så hårt. du kan blunda men gör inte samma sak mot lillebror. eller nej du gör ej det. det är försent han är som en docka för dig.

vet ej vad jag ska göra men en sak min älskade man som håller mig på ytan är jag evigt tacksam för.

jag vill bara känna frid en inre frid. men jag känner oro, den gnager jag vill förlja den men då kommer det gå illa. jag skakar bort den jag fäller tårar mot den. jag klamrar mig fast så hårt det går.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0