Älvans synvinkel

orkar jag mera?
jag har två underbara pojkar samt en man som står som en klippa.
andra folk har kommit och gått i mitt liv. sällan dom stannat länge. utan dom har sårat mig klivit på på mig. uttömt allt mitt självförtroende,godhet,godtrohet, hopp om ett noramlt liv.

hela min undom är et hån från jag var 12 tills jag träffa thomas vid 17½ var de svarta åren. aldrig skitit i mig själv så som jag gjorde då. aldrig blivit så sviken som då. inte förståt att så mycket onska finns i världen. jag kan möta er på stan ni hälsar så fint som man bör. medans jag vill klösa ur era ögon.
vissa av er är människor jag stod i beroende ställning som borde blivit av med era jobb.
jag lever med ångest över allt som hänt allt som jag låtit hända mig. hälften minns jag nog inte ens. vill ja minnas?
vill leva med min man. som jag inte kan förstå vill vara gift med mig. eller skaffa barn med mig. förstår inte hur han vill ha en sådan trasig kvinna i sitt liv. en kvinna som slagits md klor för att hålla sig flytande. och när det var osm värst kom du in i mitt liv thomas. du kom som en väldigt vacker ung man. minns ännu dagen du stog på min balkång och rökte i soldnedgången. jag tänkte han kanske ser mig för den jag är.. du sprang ej din väg ifrån mig. vi har vart gifta 5 år.